Det har nu gått drygt två månader sedan kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth drog igång debatten om Nug:s ”Territorial Pissing”. När den rasade som bäst nådde debatten långt utanför Sveriges gränser, och än har den inte lagt sig helt. Så sent som i måndags (den 20 mars) kunde man läsa att Konstfack låtit jurister granska elevernas arbeten och att två elever nu sannolikt inte kommer att få delta på årets slututställning (1) (2) (3).

Nu har det blivit dags för Atlasakademin att i några artiklar ta sig an frågan och först ut är den danske konstkritikern Matthias Hvass Borello. Han tar Nug:s verk och debatten om det som utgångspunkt för en kritik av graffitin och dess frihetliga anspråk (texten är ursprungligen publicerad på kunsten.nu).

STOPPA PISSANDET!

Graffitin är stereotyp, enögd, förolämpande och sannolikt den konstform som förnyat sig minst sedan grottmåleriet. Det har en nyutexaminerad konstnär i Stockholm visat på med verket ”Territorial Pissing”.

Det är icke konst!
En svensk konststudent gör ett videoverk, där han attackerar en tunnelbanevagn i Stockholm beväpnad med sprayfärg. Till skillnad från den konventionelle graffiti, målar han i direkt konfrontation med passagerarna och krossar en ruta under titeln ”Territorial pissing”.



Mycket rabalder har följt detta verk och den svenska kulturministern Lena Adelsohn Liljeroth uttalade sig klart och tydligt i Dagens Nyheter: "Otroligt provocerande. Graffiti är till sin natur illegalt. Det här är inte konst".

Territoriell revirpinkning
Det som kanske inte är uppenbart för de inblandade i denna konstdebatt i Sverige syns tydligare på avstånd. Från denna position tycks det nämligen som om att de är rörande eniga.

Konstnären Nug, som stod bakom aktionen visar, antagligen omedvetet, hur platt graffitin i själva verket är. Det är ”territoriell revirpinkning”, som inte bara stänker på tågen med egoistiskt självförhärligande, utan också dem som sitter i dem – i praktiken oss allesammans.

Kulturministern säger ”olagligt”, han säger ”territoriell revirpinkning”. Bägge säger och visar för alla och envar, att graffitin är enögd.


Gatupoeten från Århus. Foto: Lasse Juhl Nielsen

Gatukonst, ja tack!
Utöver oenighetens enighet i Sverige, så är poängen här, att graffitin i sin traditionella form (som territoriell revirpinkning) har spelat ut sin roll. Här talar jag inte om gatukonsten (den tänkande delen av graffitikulturen), som sedan begynnelsen i USA på 1960-talet hela tiden har förnyat sig – både till form och innehåll.

Idag finns politiska inslag såsom Banksys sällsamma verk på muren mellan Israel och Palestina, eller de visuella angrepp av den franske Zevs, som har förnyat graffitin i graffiti-propre (”den rena graffitin”), som på ett symboliskt sätt tvättar väggen och blottlägger stadens dolda inre.

Här hemma har vi blivit lyckligt utsatta for gatupoesi på Århus gator, Huskmitnavns politiska ställningstaganden och en mängd pärlplatte-inslag på de Köpenhamnska husfasaderna. Alla exempel på tänkande inslag i en stereotyp gatubild.


Ett av Zevs visuella angrepp i Paris. (pressfoto)

Underjordens självrättfärdighet
Dessa former for gatukonst och nya inslag i det offentliga rummet bör alltid vara välkomna, oavsett vad politikerna tycker om det. Den kritiska blicken bör däremot dröja vid det som i grund och botten bara är en undergrundkultur, samtidigt som den slår sig för bröstet och gör anspråk på att vara en revolutionär visuell motståndsrörelse i ett inskränkt samhälle.

Det om något är inskränkt och oerhört bortskämt att hävda en sådan rätt, om man inte samtidigt förmår att tänka nytt och finna hålen i staden och i det offentliga medvetandet, där graffitin kan ha en annorlunda poesi, en intressant politisk röst – och relevans.

Sorgligt jubileum
Graffitin var ny här i Danmark på åttiotalet, men som territoriell revirpinkning har den visat sig vara otroligt ihållande i sin evinnerliga repetition. En undergroundkultur med ideal och stark sammanhållning.

Men när det ena S-tåget efter det andra under 25 år sänts till kemisk rengöring med närmast identiska territoriella revirpinkningar, så blir det mycket konkret och kan inte åstadkomma annat än irritation. Det är sannolikt den mest stereotypa, egoistiska, förorenande, missförstådda och stillastående konstform vi har i dag! Grottmåleriet var, från sina utgångspunkter, vassare.

Man betalar varje gång
Man kan låta bli att gå på en utställning som man vet bara är en enfaldig upprepning, men det valet har man inte i det offentliga rummet. Man betalar varje gång och blir tvångsinskriven till en överdimensionerad ego-show, där såväl hjärna som konstnärlig reflexion är som bortblåst.

Den territoriella revirpinknings-graffitin visar gång på gång att den inte vill något som helst. Utom att pissa på oss allesammans. Precis som i Stockholm.

Matthias Hvass Borello

Artikeln publicerades ursprungligen den 26 februari i år under rubriken ”Stop det pis!” på den danska internettidskriften kunsten.nu där den skapade en intensiv debatt. Översättning från danska till svenska av Jacob Kimvall, med hjälp av Anton Hultberg Hansen.