Konstfacksdebatten rullar på. Diskussionen har förändrats de senaste dagarna, och nu får skolans ledning försvara sig mot kritik från kulturarbetare som anklagar skolan för att ägna sig åt censur. ”När man läser de upprörda krönikörerna på kultursidorna skulle man kunna tro att det springer omkring en jurist med pekpinne på Konstfack och fäller domar över ett konstverks vara eller icke vara. Så är det inte.” Det menade skolans rektor Ivar Björkman och styrelseordförande Gunilla Thorgren i en artikel i DN (1). I ett svar (den 29 april) menade Gunnar Bergdahl, kulturchef på Helsingborgs Dagblad, att Björkman och Thorgren försöker blanda bort korten. Han kräver att Björkman avgår som rektor: ”Man kan faktiskt inte ha en rektor på en av våra mest prestigefyllda konstutbildningar som är rena byråkraten. Som ser lagparagraferna framför konsten” (2).

Här på Atlasakademin fortsätter vi diskussionen om verket Territorial Pissing. Matthias Hvass Borellos inlägg ”Stoppa pissandet!” (från 23 april) väckte en hel del uppmärksamhet och många läsare har reagerat och kommenterat texten. För de som ännu inte har hunnit läsa texten ska få en chans så kommer den att ligga kvar på förstasidan ännu ett tag, nedanför veckans inlägg.
I veckans text konstaterar Macarena Dusant att de flesta debattörer helt har fokuserat på verkets uppkomst istället för att intressera sig för vad det försöker kommunicera. Dusant ser Territorial Pissing som ett överskridande inom presentationen av graffiti. Hon menar att det därför är ett verk som är relevant för vår förståelse av graffitin – men också av den etablerade konsten. ”Nug lyckas förmedla något som få hittills har ägnat utrymme åt att avbilda: handlingen och känslan att vara graffitimålare.”

ÖVERSKRIDANDE OCH OPPOSITIONELL - HÄR OCH NU

På konstmässan Market blev jag något fundersam över att hitta Nug under Konstakademiens tak. Samma Konstakademi som Richard Berg och Carl Larsson, bland andra, ville reformera år 1885, då konstutbildningen ansågs vara föråldrat. Fundersam eftersom hans verk inte är vad konstvärlden brukar anse vara konst, eller ”graffitikonst” för den delen. Graffitikonst är helt enkelt graffitimålningar på duk, den oftast mer (men inte helt!) accepterade formen av graffiti.

Hur ofta har jag inte stött på resonemanget att ”sådan där graffiti är fint men inte klotter”. Tillräckligt ofta för att numera bara lyssna med spelat intresse och nicka. En vän till mig blev alldeles exalterad över att Nug fanns representerad på mässan. Vi skrattade över det absurda att Nugs verk ställdes ut (in) just här.

Graffiti utgör ett infekterat ämne, vilket framgick av de reaktioner som följde. Reaktioner som var lika starka som man kunde förvänta sig. Medierna gjorde sitt jobb genom att slå två flugor i en smäll för att fortsätta hålla Konstfack på skandalagendan. En agenda som ifrågasatte skolans lämplighet som konstinstitution med Nug och Anna Odell som typexempel i rapporteringen.

Diskussionen hur långt en konstnär kan gå i konstens namn var något som återkom i mediedebatten. De som tog avstånd från elevernas agerande frågade sig om detta är konst. Ett ganska trött och förlegat ämne med andra ord, som vid det här laget har behandlats till en uttjatad nivå. Och det istället för att hellre koncentrera sig på frågan om hur och/eller vem som definierar konsten.

Skilda debattörer tog tillfället i akt att befästa den dominerande graffitidiskursen genom att ifrågasätta ifall Nugs vandalism är konst, där polisen och politiker är de som får uttala sig i frågan (båda menar nej).¹ Samtidigt betraktas både Nugs och Odells verksamhet som provocerande ”effektsökeri”. Rapporteringen i medierna övergick snabbt till en diskussion kring verkets uppkomst. Bådas verksamhet hamnade i ett resonemang som visade att provokation har gränser. Agerandet inom konsten har tydligen ett tak, en gräns. I fallet Nug mycket för att det handlar om just graffiti. Intresset utgick från vem (en graffitimålare och konstfackselev) som har gjort verket istället för vad verket ville kommunicera.

Nugs verk har störst relevans för hur graffiti presenteras, men den har även relevans för en förståelse av den etablerade konsten. För detta är i hög grad graffiti lika mycket som det är konst. Däremot är det inte vad som kan anses vara klassisk graffiti, som kännetecknas av piece, tag och throw up. Och det är inte heller vad som anses vara konst i ordets exkluderande bemärkelse.

Det här med vad som anses vara konst är för övrigt ett knepigt kapitel, men så mycket kan sägas att konstens pluralistiska fält innebär även exkludering och begränsning. Det postmoderna, eller pluralistiska fältet, inom konsten brukar betecknas som en större och mer accepterande ram för uttryck. Ändå verkar det finnas riktlinjer och ramar för vad som får definieras som konst. Alltså är det inte vad som allmänheten verkar tro, att vad som helst kan definieras konst. En av postmodernismens frontfigurer, Jean-François Lyotard motsatte sig det allmänna appliceringen av hans anything goes-tänkande.²

Debatten säger därför ganska mycket om den etablerade synen på vad konst anses vara i samhället. Konst ska inte överskrida några andra gränser än de redan etablerade. Konst ska agera inom vissa ramar som redan accepterats och blivit förstådda av allmänheten. Ramar som exempelvis Nug och Odell inte håller sig inom.

Nug som använder sig av ett uttryck som inte är accepterat, vare sig bland institutionerna eller i samhället, opererar inom en oppositionell praktik. Även om just detta kanske inte är hans primära syfte.

Inom de marxistiska kulturteorierna resoneras kring oppositionella praktiker, dessa opererar inom den hegemoniska processen. En process som visar hur den dominanta klassen för en kamp mot underordnade och oppositionella praktiker, och som kännetecknas av den dominerande klassens ständiga strävan efter att behålla allmänhetens accepterande av det rådande systemet. En oppositionell praktik ska, enligt teoretikern Raymond Williams, utgöra en röst som står helt utanför den dominerande institutionen. Med det menas att en oppositionell praktik utgör ett motstånd mot, och ifrågasätter, vad som antas vara allmängiltigt.³

Inom den hegemoniska processen opererar också den alternativa praktiken. En praktik som är skenbar i sin oppositionella röst men som opererar inom de institutionella ramarna. Detta gör ett till synes oppositionellt försök till en alternativ praktik i stället. Ett ganska vanligt exempel är konstnärer som i sitt konstnärskap är kritiska mot samhället eller till och med den egna konstvärlden, men alltid inom institutionernas accepterande och inramning. På så sätt får institutionerna en slags kontroll över vad som uttrycks.

Det är kanske därför reaktionerna mot Territorial Pissing har varit så starka. För Nug agerar som oppositionell aktör inom vad som, bland allmänheten, anses vara konst. Han använder en performativ tolkning av graffitins handling i verket som tillsammans med videokonst (vad vore verket utan musik, kameravinklar och klippning?) uttrycker graffitins existens. Nug använder sig av konstens metoder för att uttrycka sig och sin graffiti. Men utan att underkasta sig den gängse bilden av hur graffiti brukar presenteras för allmänheten: graffitiestetik på duk. Han underkastar sig inte konstskolornas system utan fortsätter att uttrycka sig genom sättet han tycker passar honom och hans värld bäst. Detta kan bäst exemplifieras med att handledaren hävdar att han inte kände till Nugs examensarbete.⁴

Utifrån detta resonemang kan man förstå att oppositionella uttryck, som ibland även brukar provocera, tenderar att bli ifrågasatta och ibland även förkastade. Jag menar inte att konst ska vara provokativ för att vara bra, utan att oppositionella uttryck brukar bli förstådda i efterhand. Ändå är mediebilden av Nug som enbart provokatör missvisande, då hans verk bör bli förstådd som ett narrativt verk. I första hand berättar det något. Nug förmedlar handlingen och den oändliga energin som tycks upplevas när man målar graffiti i det offentliga rummet. Men de provokativa eller ifrågasättande antydningar som har vidhäftats Nug är ändå inte helt missvisande. För Nug utgör en tydlig kontrast till synen på konstgraffiti i dagens samhälle, där graffiti blivit synonymt med piece och de övriga uttrycksformerna (tags, throw ups) förpassats till ett liv definierat som klotter. Helt enkelt där endast graffitiestetik på duk accepteras.

Därför är det väldigt uppfriskande, för att inte säga exalterande, att en graffitimålare som har blivit en skolad konstnär inte bara fortsätter med graffitiestetiken utan tar den ett steg längre genom att utforska sin graffiti med andra medium.

Det som gör Nugs verk intressanta är att man här kan hitta något om graffiti som är svårt att hitta på gatorna och inne i gallerierna (om man inte själv är graffitimålare), nämligen ett annat sätt att förstå graffiti. En förståelse bortom fixeringen vid de stora målningarna eller, med andra ord, resultatet av graffiti. Nugs verksamhet som överskridande inom graffiti presenteras som ett alternativ sätt att se och förstå graffiti på.

Det är här som Nug kan ändra vår uppfattning: att graffiti är så mycket mer än bara resultatet. Graffiti handlar väldigt mycket om hela vägen fram till resultatet. Något jag försökte belysa i essän ”Action Spraying” från boken Metagraffiti (Dokument förlag, Stockholm 2009). Där förs ett resonemang att handlingen, aktionen, är minst lika viktig inom graffiti. Och något Nug tillsammans med Pike lyckas fånga i videon It’s so fresh I can’t take it. Det är svårt att fånga en känsla eller ett agerande. Känslan av här och nu är något som har präglat performancekonsten under hela dess historia. Nug lyckas förmedla något som få hittills har ägnat utrymme åt att avbilda: handlingen och känslan att vara graffitimålare.

Nug och hans verksamhet ligger precis rätt i tiden, då graffiti har tagit ett steg mot ett mer experimenterande av en blandning mellan graffiti och konst, bortom den statiska dukgraffitin. Flera exempel på detta finns att beskåda, bland annat i Prag och Berlin, där graffitimålarna har tagit uttrycket till en annan nivå. Jag menar inte att denna nivå är bättre, utan att denna nivå är morgondagens etablerade överskridande. Att graffiti är så mycket mer än bara resultat.

Macarena Dusant

Macarena Dusant är kulturvetare och medlem i den interdisciplinära experimentet Raketa. Hon har tidigare skrivit en text till Atlasakademin (3). Hon har även tidigare skrivit om Nug, i essän ”Action Spraying” till boken Meta Graffiti (Dokument förlag, 2009).

För den som är intresserad av att se Territorial Pissing så ligger en (förmodligen piratkopierad) version videon på Youtube. Klicka här.


¹ Se, bland andra; Aftonbladet http://www.aftonbladet.se/nyheter/article4415864.ab, Dagens Nyheter http://www.dn.se/kultur-noje/konst-form/kulturministern-upprord-av-videokonst-1.798785.
² Håkan Nilsson har uppmärksammat detta i sin avhandling Clement Greenberg och hans kritiker, framlagd vid Konstvetenskapliga institutionen, Stockholms universitet 2000. Nilsson menar att Lyotards syn på konst är ”mycket traditionell”, där det är skillnad ”mellan konst och konst” samt hänvisar till att Lyotard tyckte att anything goes- tänkandet användes alldeles för slappt. I Lyotards text ”Svar på frågan; vad är det postmoderna?” i Postmoderna tider Mikael Löfgren(red.) Stockholm 1986, inleder han med ”Vi befinner oss i ett ögonblick av slapphet…”
³ Raymond Williams Marx och kulturen Stockholm 1980.
⁴ Se: Dagens Nyheter http://www.dn.se/kultur-noje/konst-form/sl-anmaler-klottrande-konstelev-1.801292.